Gul bil, blå bil, röd bil??
AKTA er för röda kombibilar.. Igår kväll när jag var ute o skulle möte min fästman i stan vid bussen så satt ja i centrum klockan halv elva.. en gubbe i röd bil åkte förbi mig och illglodde på mig när ja satt där i busskuren, det blev riktigt obehagligt för han åkte förbi mig typ 6 gånger, sen kom äntligen bussen (då hade ja hunnit nojja upp mig rejält) men ingen Jonte steg ur den...det visade sig att jag hade missuppfattat allt o han skulle komma med nästa buss vid elva. Så ja vågade inte vara kvar utomhus så ja börja spatsera ner till resecentrum så att jag kunde sitta inne i säkerhet bland människor. Då åker bilen förbi mig en gång till o såklart så illglodde han igen på mig. När jag är ganska nära stationen så kommer han åkandes bakifrån o ja snabbar in på mina steg ännu mer o är helt säker på att han är ute efter mig o kommer att komma in på stationen, så när jag väl är innanför dörrarna så springer ja bort till pressbyrån o tur som ja har så möter ja en vän där av ren tillfällighet! När ja sitter där o väntar på bänken så åker bilen förbi utanför ytterligare två gånger. Jag var så jävla rädd så när Jonte väl kom så ville jag åka taxi hem o det fick jag. Idag har ja stelnat till några gånger när jag sett såna bilar.. :(
....
Vart går gränsen?
Vad är kontrollbehov och vad är bara frågor som är av artighet, intresse, nyfikenhet och lust att vara delaktig?
Det är den gränsen som jag inte kan se.
Jag underkastar mig direkt, så rädd att förlora, så rädd att vara fel.
"fel, jag är, jag säger, jag gör"
i den stunden får jag det till att låta som att jag infekterar allt som finns i mitt liv, som kommer i min väg, men egentligen vet jag ju att det inte är så..
men det är så svårt, under hela min behandling blev jag subtilt tillsagd att det är mig det är fel på, jag är fel och måste programmeras om till en ny mer fullkomlig människa, och hur ska det gå till? Ja, men det är ju bara att börja bryta ner så att inget av det gamla finns kvar, och skulle det gamla smyga sig på så skuld och skambelägg på ett fint sätt som inte kan genomskådas så lätt av en så trasig förvirrad liten flicka som inte vet vilken fot hon skall stå på eller om hon skall gå höger eller vänster. Ni bestämmer, ni visar vägen. För allt kommer ju att bli bra.
bara du gör det här och det här, men gör inte det och gör såhär. lyssna på dom som vet!
men den stora frågan som gnager inom mig varje minut är Vem är jag?
Jag vet inte vem jag är, vet inte vad jag gillar och inte gillar. I stora drag vet jag ju såklart, men det är så mycket. Jag kan inte diskutera saker med människor för jag vet inte vad jag tycker, vet inte vart jag står. För jag vet ju bara vem jag är när jag knarkar. Då är jag ju missbrukspersonen. Men hur är den nyktra Therese? Det minns inte jag. Varför ska det vara så svårt att komma på vem man är?
Eftersom att jag inte har saker att prata om med folk så vågar jag inte inleda så mycket samtal, jag håller mig hellre undan o utvecklar en sorts fobi mot att träffa människor, då slipper jag känna mig som en idiot om jag skulle få en fråga eller om jag skulle råka vara alldeles för tyst för länge.
Just därför detta tror jag att jag är en tråkig människa som ingen vill vara med, för vad kan dom få ut utav mig?
Mmm, knepigt det där.
Så iaf, jag blir depressiv och har ingen energi längre, orkar knappt äta när jag kommer hem från skolan. Orkar knappt gå till skolan. Och vågar inte träffa vänner - isolerar mig.
Så jag ringde vårdcentralen idag för att än en gång be om nån hjälp. (har tidigare varit remitterad till psykiatrin i Skövde men när ja väl fick tid så var ja tvungen att åka på behandling) Så nu står jag här igen. Mitt ärende hamnade mellan stolarna såklart för vem ser en liten tjej som inte vågar bli arg pga slarv med nya remisser hit och dit?
Men ingen direkt hjälp fick jag. Det enda dom sa var att det är långa kötider, kolla med din skola om dom har kurator (kurator? wtf??) och ring ditt behandlingshem o kolla med remiss.
Är det jag som skall göra det? Är det inte meningen att jag ska få hjälp av er? Ska jag behöva rätta till vårdens misstag med människan som är jag?
Men feg som jag är så fann jag mig i det och sa inte nej.
När jag kommer hem till Jonte var jag upprörd över att fortfarande stå i samma ruta så han, min hjälte, ringde upp dom o sa att han tyckte att det var fel och han ville ha en tid åt mig för att en läkare skulle bedöma min aktuella situation.
Hah, jag fick en tid! =)
Ja, nu har jag berättat tillräckligt me skit om mig för ett tag så ja måste sova för att orka till skolan imorn.
Ha det gött! =)
....
Vart går gränsen?
Vad är kontrollbehov och vad är bara frågor som är av artighet, intresse, nyfikenhet och lust att vara delaktig?
Det är den gränsen som jag inte kan se.
Jag underkastar mig direkt, så rädd att förlora, så rädd att vara fel.
"fel, jag är, jag säger, jag gör"
i den stunden får jag det till att låta som att jag infekterar allt som finns i mitt liv, som kommer i min väg, men egentligen vet jag ju att det inte är så..
men det är så svårt, under hela min behandling blev jag subtilt tillsagd att det är mig det är fel på, jag är fel och måste programmeras om till en ny mer fullkomlig människa, och hur ska det gå till? Ja, men det är ju bara att börja bryta ner så att inget av det gamla finns kvar, och skulle det gamla smyga sig på så skuld och skambelägg på ett fint sätt som inte kan genomskådas så lätt av en så trasig förvirrad liten flicka som inte vet vilken fot hon skall stå på eller om hon skall gå höger eller vänster. Ni bestämmer, ni visar vägen. För allt kommer ju att bli bra.
bara du gör det här och det här, men gör inte det och gör såhär. lyssna på dom som vet!
men den stora frågan som gnager inom mig varje minut är Vem är jag?
Jag vet inte vem jag är, vet inte vad jag gillar och inte gillar. I stora drag vet jag ju såklart, men det är så mycket. Jag kan inte diskutera saker med människor för jag vet inte vad jag tycker, vet inte vart jag står. För jag vet ju bara vem jag är när jag knarkar. Då är jag ju missbrukspersonen. Men hur är den nyktra Therese? Det minns inte jag. Varför ska det vara så svårt att komma på vem man är?
Eftersom att jag inte har saker att prata om med folk så vågar jag inte inleda så mycket samtal, jag håller mig hellre undan o utvecklar en sorts fobi mot att träffa människor, då slipper jag känna mig som en idiot om jag skulle få en fråga eller om jag skulle råka vara alldeles för tyst för länge.
Just därför detta tror jag att jag är en tråkig människa som ingen vill vara med, för vad kan dom få ut utav mig?
Mmm, knepigt det där.
Så iaf, jag blir depressiv och har ingen energi längre, orkar knappt äta när jag kommer hem från skolan. Orkar knappt gå till skolan. Och vågar inte träffa vänner - isolerar mig.
Så jag ringde vårdcentralen idag för att än en gång be om nån hjälp. (har tidigare varit remitterad till psykiatrin i Skövde men när ja väl fick tid så var ja tvungen att åka på behandling) Så nu står jag här igen. Mitt ärende hamnade mellan stolarna såklart för vem ser en liten tjej som inte vågar bli arg pga slarv med nya remisser hit och dit?
Men ingen direkt hjälp fick jag. Det enda dom sa var att det är långa kötider, kolla med din skola om dom har kurator (kurator? wtf??) och ring ditt behandlingshem o kolla med remiss.
Är det jag som skall göra det? Är det inte meningen att jag ska få hjälp av er? Ska jag behöva rätta till vårdens misstag med människan som är jag?
Men feg som jag är så fann jag mig i det och sa inte nej.
När jag kommer hem till Jonte var jag upprörd över att fortfarande stå i samma ruta så han, min hjälte, ringde upp dom o sa att han tyckte att det var fel och han ville ha en tid åt mig för att en läkare skulle bedöma min aktuella situation.
Hah, jag fick en tid! =)
Ja, nu har jag berättat tillräckligt me skit om mig för ett tag så ja måste sova för att orka till skolan imorn.
Ha det gött! =)
Kommentarer
Trackback