LillThess

På kvällen onsdagen den 15/4 så fick Jonte den värsta huvudvärken som han nånsin hade haft. Han fick en migränmedicin av mig och lyckades att somna.

Torsdag 16/4 & Fredag 17/4 var helt lugnt.

Lördagen den 18/4 så vaknade vi upp o då skelade han med ena ögat. Senare under dagen så blev han väldigt illamående o fick huvudvärk. Detta kändes ju genast ganska oroväckande, skela med ena ögat liksom? :S
(Denna dag åkte vi till hans föräldrar o sov över, träffade släkt där o grillade, har skrivit om det i ett tidigare inlägg).

Söndag 19/4: samma status i hans mående och symptom. (Vi åkte hem från hans päron och firade vår 3-årsdag tillsammans denna dag, softade hemma tillsammans o köpte en stooooor godispåse, myyyys <3 )

Måndag 20/4: Fortf samma symptom + dubbelseende som gjorde att han nästan blev påkörd när han var ute o gick.

Tisdag den 21/4: Vi tar oss till vårdcentralen, doktorn där remitterar honom vidare till akuten på sjukhuset. Väl där skickar dom oss upp till ÖRONavd. Där skulle dom precis stänga för lunch så vi fick lov att sitta o vänta en timme. När de öppnar igen så får vi veta att någon har läst fel på remissen o att vi inte alls skall vara på ÖRON utan på ÖGONavdelningen.
Efter en lång väntan där så kollar en läkare på honom o ser direkt att något är fel, efter undersökningen så skickar hon ner oss till medicinakuten igen för att där skulle han genomgå en neurologisk undersökning + att han skulle få en magnetröntgen av hjärnan. Hallå, vad är det här? Hjälp? Jag var ju skitnojjig...för tumör lr nåt.

Därnere fick han lämna några rör med blod o sen väntade vi på att farbror doktorn skulle komma, neurologen asså. Han kommer, han undersöker och han lämnar oss med orden: "Ja vi vill att du ligger inne över natten för observation + att du måste finnas tillgänglig på sjukhuset såfort det finns tid för magnetröntgen."
FAAAN! Detta var ungf halv sex på eftermiddagen o vi hade vart igång hela dagen, vi startade på vårdcentralen vid 10 på förmiddagen. Vi var supertrötta o det där var verkligen inget som vi ville höra, vem vill det?
Dessutom så hatar jag verkligen att vara ensam, eller ja, att sova ensam. Jag är mörkrädd o ogillar att vara ensam för länge.
Så jag funderade ett slag på att åka hem till mamma eller ringa min kusin. Men sen bestämde jag mig för att strunta i det o ta tag i grejen med att sova själv. Kan ju inte alltid hålla på sådär. Dessutom så var jag sååå trött o ledsen o orolig så jag orkade faktiskt inte träffa någon.

På kvällen var J inlagd på MAVA (Medicinska AkutVårdsAvdelningen i think it is?), han fick eget rum o hans snälla moster lät honom greja telefon på sitt rum som hon skulle betala för. Det blev prat om eventuell nattpermission hem, men en halvtimme senare så var det tydligen inget som gick.

Jag tillbringade kvällen ensam framför tv:n, det var rätt skönt. Senare hade M missat bussen hem så han skulle komma hit o sova här, jag bad honom höra av sig när han var utanför så att jag kunde slänga ner nyckel till porten. Han hade skickat massa sms när han var utanför, för han kunde inte ringa. Jag hade mobilen på magen, med ljud o vibration på, men hade somnat o sov väl tydligen så djupt så jag hade inte vaknat. Stackars M :(
En timme senare vaknar jag o får panik över att han har stått o väntat ute så länge, jag ringer upp honom men då hade han redan gått ända hem :P Haha, vilket dåligt samvete jag fick då.
Men jag stängde av tv:n o gick o la mig o somnade. Ska väl erkänna att jag tog hjälp av lite insomningsmedicin eftersom att jag var rädd att jag skulle bli liggande där o vara rädd o klarvaken annars.
Jag sov den natten utan problem, men inte speciellt djupt o det var väldigt tomt hemma och i sängen. :/

Onsdag den 22/4: Älskling får en tid för magnetröntgen kl. 13.30 och ytterligare en neurolog undersöker honom. Han får veta att han måste ligga inne en natt till och denna natt på neurologavdelningen. Usch usch.
Jag frågar om han kan kolla ifall det är ok att jag kommer o sover över där. Jag minns att när min bror låg inne på sjukhuset i en månad så var det någon ur familjen som sov hos honom varje natt.
Jag skulle iaf få sova där, tyvärr kunde de inte ställa in en extra säng i hans rum men det gjorde oss ingenting. Vi var så glad över att vi skulle få sova tillsammans o vi ville gärna krypa ihop tätt tillsammans <3

När jag kom till sjukan så kom han ner o mötte mig, han hade då fått en krycka för att han var lite dålig med balansen. Men oj så härligt det var att äntligen få träffa mitt hjärta igen, som vi hade saknat varandra! Hehe, trots att vi bara hade varit ifrån varann i lite mindre än ett dygn :P

Men den kvällen var jättemysig o vi hade så skoj o var så kärleksfulla mot varandra :) Han hade dusch på sitt rum så vi duschade tillsammans. Sen låg vi ihopkurade i sängen o såg på tv resten av kvällen.
(Hur många av er har förresten haft sex på ett sjukhus? :P )

Torsdag den 23/4: Vi får veta att J har en inflammation i hjärnan..eller om vi fick veta det redan på onsdagen? Minns inte, rörigt. Men ingen vet vad inflammationen beror på eller vad det är riktigt. Det mesta pekar mot hjärnstammen, men också fler ställen i hjärnan. Som sagt, rörigt.
Klockan 14 fick han lägga sig i fosterställning för att få en kanske 8 cm lång nål in i ryggen..han skulle nämligen lämna ett ryggmärgsvätskeprov! Det låter nog läskigare än vad det var, han överlevde och behövde ingen bedövning. Han fick även lämna 6 rör med blod samtidigt så han var lite trött efter det, men han insisterade på att få bli utskriven för provsvaren skulle dröja ca en vecka, så varför ligga inlagd när han inte får mer hjälp där än vad han kan få hemma?
Det kostar ju pengar att ligga inlagd liksom och med tanke på hans bakgrund så får han ändå bara paracetamol utskrivet mot hans extrema huvudvärk alltså. Så vi fick åka hem.

Dagarna som följde var väl ganska ok, han hanterade huvudvärken rätt bra men proppade i sig mkt tabletter. Jag ringde min mor o frågade om hon hade något starkare än alvedon o ipren, alltså något som skulle kunna hjälpa. Tyvärr hade hon bara alvedon forte kvar, o det är ju receptbelagt..han fick en sån karta av henne iaf..o skulle alltså ta en alvedon forte (alvedon, paracetamol 1 gram) + 2 stycken ipren/ibumetin (ibuprofen) åt gången. Det hjälpte lite, men inte helt.
Stackars älsket alltså..han hade sån fruktansvärd huvudvärk och illamående på det också så fort han rörde sig.

Läkaren vägrade att skriva ut Primperan till honom (mot illamående), trots att det inte är beroendeframkallande och fastän att han hade fått det av dom när han låg inlagd. Helt cp ju.

För att klargöra lite nu, alla andra symptom var/är borta, nu var endast den extrema huvudvärken kvar och illamåendet. Men den dåliga balansen, dubbelseendet, yrseln, svagheten o skelandet hade försvunnit.

Fredagen o lördagen (24 och 25 april) passerade som sagt ganska bra, på söndagen den 26/4 när vi var i stan så fick han sån extrem huvudvärk igen o massa illamående så han fick springa ut ur affären för att spy. Efter det ville han cykla hem o jag ville stanna kvar i stan. På hans väg hem så hade han spytt ytterligare tre gånger. :(
Resten av den dagen så tog han det lugnt, när han låg stilla så var han inte lika illamående.

På måndagen, nu är vi alltså framme på den 27/4, så tvingade jag honom att vara sängliggandes hela dagen. Jag bestämde att han fick inte röra ett finger utan jag skulle ensam sköta alla dagens sysslor, dvs matlagning, tvättning, städning o diskning. För om han rörde sig så blev huvudvärken o illamåendet sämre.
Han ringde sjukhuset o dom ville att han skulle komma in o läggas in igen, men som sagt, dom kan inte ge honom mer hjälp än vad jag kan ge honom här hemma. Så han kan lika gärna ligga i sin egen säng o vila än i deras som kostar pengar.
Dessutom blir han nog hellre omhändertagen av mig än av dom :) Jag lagar godare mat, ger honom kärlek, kramar o pussar. Med mig kan han samtala med o känna trygghet istället för att vara där o känna ensamhet.

Dagarna går och vissa dagar är bättre än andra, men han är iaf uppe på benen och nån dag så var han såpass pigg så att han t.o.m. var med mig nere i stan o shoppade kläder o han hade såååå mycket tålamod med mig då :)

När torsdagen väl kommer (30/4) så förväntade vi ju oss att läkaren skulle ringa med provsvaren eftersom att det då hade gått en vecka. Men inget samtal.
På fredagen (1/5) så ringde J själv till sjukhuset för att höra med dom. Men det fanns ingen läkare där då o sköterskan hade ingen befogenhet alls att ens få säga om provsvaren ens hade kommit. Så dom bad honom ringa efter helgen istället.

Nu har ni svaret på en av anledningarna till att det har varit mycket i vårt liv det senaste o varför jag har mått rätt dåligt o känt mycket oro och stress.