Vila i frid min ängel.
Vad fan är det som händer egentligen?
Allt är så upp och ner. Ska det verkligen vara såhär i livet?
Anders. Min underbara, vackra, fina vän. Du är borta.. Jag kan inte förstå det riktigt. Det gör så förbannat jävla ont att tänka på att du faktiskt inte kommer tillbaka. Hur fan kunde detta få hända? Varför varför varför??!!
Jag HATAR att livet på nåt sätt måste fortsätta utan dig! Du är vår bästa vän och jag vet fan inte hur jag, han eller vi ska kunna hålla ihop oss längre.
Döden är så jävla..orättvis. Det tycker nog de flesta som har förlorat någon. Det verkar ligga något i "The good ones die young" eller vad som sägs.
Jag har inte riktigt kunnat sörja så mycket innan. Det har bara känts tomt, förvirrat och konstigt. Ilskan och besvikelsen har stått i vägen för sorgen, men det har gått över nu och sorgen kommer i portioner. Ibland tillåter jag mig själv att gråta och ibland så stänger jag bara av och kämpar med att inte känna något.
Jag saknar dig så jävla mycket. Vill bara prata med dig igen..få känna dina kramar och höra ditt skratt. Alltid när vi sågs så gav du mig en stor kram och en puss på kinden, och FAN vad jag saknar allt som har med dig att göra.
Kvällen innan du somnade, för gott, så satt vi o pratade, skrattade och grät tillsammans. Vi sa att vi skulle göra allt för varann och att vi alltid skulle vara vänner. Vi sa att vi var glada och tacksamma över att vi hade träffat varandra och blivit så bra vänner. Vi sa att vi älskade varann.
Jag kommer alltid att älska dig. Det är förjävligt att du är borta och aldrig mer kommer tillbaka.
Jag är otroligt tacksam att vi fick de sista dagarna med dig, och att de dagarna var så fina.
Du är min ängel, älskling! Sov så gott.. ♥
Allt är så upp och ner. Ska det verkligen vara såhär i livet?
Anders. Min underbara, vackra, fina vän. Du är borta.. Jag kan inte förstå det riktigt. Det gör så förbannat jävla ont att tänka på att du faktiskt inte kommer tillbaka. Hur fan kunde detta få hända? Varför varför varför??!!
Jag HATAR att livet på nåt sätt måste fortsätta utan dig! Du är vår bästa vän och jag vet fan inte hur jag, han eller vi ska kunna hålla ihop oss längre.
Döden är så jävla..orättvis. Det tycker nog de flesta som har förlorat någon. Det verkar ligga något i "The good ones die young" eller vad som sägs.
Jag har inte riktigt kunnat sörja så mycket innan. Det har bara känts tomt, förvirrat och konstigt. Ilskan och besvikelsen har stått i vägen för sorgen, men det har gått över nu och sorgen kommer i portioner. Ibland tillåter jag mig själv att gråta och ibland så stänger jag bara av och kämpar med att inte känna något.
Jag saknar dig så jävla mycket. Vill bara prata med dig igen..få känna dina kramar och höra ditt skratt. Alltid när vi sågs så gav du mig en stor kram och en puss på kinden, och FAN vad jag saknar allt som har med dig att göra.
Kvällen innan du somnade, för gott, så satt vi o pratade, skrattade och grät tillsammans. Vi sa att vi skulle göra allt för varann och att vi alltid skulle vara vänner. Vi sa att vi var glada och tacksamma över att vi hade träffat varandra och blivit så bra vänner. Vi sa att vi älskade varann.
Jag kommer alltid att älska dig. Det är förjävligt att du är borta och aldrig mer kommer tillbaka.
Jag är otroligt tacksam att vi fick de sista dagarna med dig, och att de dagarna var så fina.
Du är min ängel, älskling! Sov så gott.. ♥